Något lite om vetenskap, eller så inte...

Surfade lite omkring i de bloggar som finns angivna i kursmaterialet. Målet var att försöka hitta några trender i diskussionen och försöka sammanfatta dem, men jag märkte snabbt att det finns lite för många olika diskurser att följa med så det projektet var lite för omfattande för tillfället. Intressant var det ändå att se, att man lärt sig en del under kursens gång. Teoretikernas namn som hoppade fram här och där var ju bekanta, och likaså många av de tankar som diskuterades.

Sen kom jag in på http://itself.wordpress.com (an und fur sich) och fastnade för rubriken No One Is Afraid Of Big Bad Science (When It Agrees With Them), skrivet av Alex den 4 april 2010. I sin blogg kritiserar han (?) den sekulära diskussionen av teologi, och för fram att teologi ska diskuteras utgående från sin egen logik, liksom även andra postmoderna teologer fört fram, som vi sett under kursens gång. Nu ska jag försöka hålla mej till en tanke per blogg-logiken, så för närmare granskning kommer här Alex´ konklusion till sin egen rubrik:

” The move is that one’s political commitments, or metaphysics, are supported by the findings of science and this seems problematic – it often seems to simply reduce to giving rhetorical weight to your thought. This is also Scruton’s move, in that his pro-religious commitments are shown by Girard to be founded on something substantial. And it is also the mirror image of the thesis of his Gifford lectures. In a negative version of the same thesis, science, particularly in popular mode, gives the opposite conclusions to one’s social ideas and hence must be wrong. “

Det handlar lite om att plocka russinen ur kakan. När man hittar en teori som passar, så sväljer man den. Annars får det vara. Kritiken gäller här också teologerna själva. Varning för risken, att man väljer (och sväljer) det ur den sekulära vetenskapens skattkammare som stöder den egna teorin eller övertygelsen.

Hmm, hur bygga upp en vetenskaplig diskussion om teologi så man beaktar den postmoderna kritiken av vetenskapstron och utgår från disciplinens egen logik utan att det blir cirkelslutsatser (finskans kehäpäätelmä är bättre ord här) av det hela?

dekonstruktion och kommunikation

Det är alldeles för länge sen jag sedan skrev, samvetet har knorrat redan länge, så efter att ha läst igenom de senaste intressanta inläggen på era andras bloggar tog jag itu med Chip Morningstar (kan karln heta så på riktigt faktiskt eller borde jag försöka dekonstruera hans namn?) och hans underbart humoristiskt skrivna bidrag om dekonstruktion. Det är han som har exemplet med JFK och homosexualiteten.

Kommunikation är viktigt. När vi har något att klaga om vare sig det gäller på arbetsplatsen eller hemma, så är det ofta i kommunikationen det brister. Vi har inte förstått varandra rätt, vi har inte sagt det vi menat, utan kanske det vi trodde den andra ville höra och så slutar det med att någon är missförstådd eller åtminstone besviken.

Chip Morningstar kritiserar den akademiska världen för att gömma sig bakom ordkonstruktioner, som man ibland (med avsikt?) gör så mångtydiga som möjligt, kanske för att inte behöva stå för det man säger. Och blir blir dialogen för svår så hittar man på något nytt begrepp att gömma sig bakom... Nåja, han polemiserar och provoserar förstås, men det ligger något i detta, att prata är lätt men att föra dialog är svårt. Oberoende av vem vi diskuterar med, är det oss själva, grannen, chefen, partnern eller Gud.

Ord är viktiga. När ett ord blivit "förstört" och fått dåliga konotationer så vill vi hitta på något annat i stället. Så Brunbergs negerkyssar blir bara Brunbergs kyssar eller chokladöverdragna skumbollar. Ändrar det då på någonting om vi kan använda ett nytt ord? Kanske, vi kommer ifrån något som vi såg som sanning men som kanske inte var det.

Dekonstruktionen kan hjälpa oss att tänka i nya banor, se andra diskurser än de helt uppenbara. Ge insikter. Öka förståelsen. Det är väl bra? Men om det blir dekonstruktion bara för dekonstruktionens skull?

Lisa Ekdal sjunger "En gång såg jag sanningen i vitögat, då vände jag om och sprang hem. En gång såg jag sanningen i vitögat och aldrig vill jag se honom igen..."

Det här blev väl än en gång mera kryptiskt än klart, men inte ens Chip Morningstar skulle väl kunna kalla den här bloggen för alltför akademisk...

Postmodern feministisk teologi i praktiken?

Jag har läst lite här och där, men har av olika orsaker svårt att verkligen koncentrera mej och få någonting konkret till stånd. Än är det det ena och sen kommer det andra... Det har varit lite väl höga krav på multitasking och kaosmanagement den senaste tiden för den här heltidsarbetande tvåbarnsmamman som borde sköta hemmet, fostra barnen, vårda parrelationen, vara kreativ och inspirerande på jobbet, bedömma studentskrivningar, ta anvar i viktiga frågor i kommunen, stöda vännerna, skriva blogg.... Sova...? Nu har jag skickat iväg barnen och deras far till svärmor, så om jag låter tvättmaskinen snurra i bakgrunden så kanske jag kan idka lite intellektuell verksamhet samtidigt...

Inte helt osökt har mina tankar då sökt sig till synen på kvinnan och kvinnans roll i teologin, för att nu göra ett försök att hålla mig till ämnet ;). Grace Jantzen för in diskussionen på en postmodern feminism som ska sträva efter att förbättra kvinnans ställning i både samhälle och teologi. Jantzen (och andra också) menar, att den traditionella västerländska religionsfilosofin domineras till största delen av män och för fram det som passar för den traditionalistisk eliten som består av vita, västerländska män. Nåja, det här börjar kanske låta som en kliché inom feministisk diskussion vid det här laget. Inget nytt i den diskussionen, men bara för att vi har hört det förut (och någon kanske inte längre skulle orka höra det) så betyder det väl inte att det inte skulle ligga någonting i det. Jantzen ifrågasätter det modernas universella rationalitet och fäster framför allt uppmärksamheten på den sociala och kulturella kontextens betydelse för all information. Det här börjar ju låta postmodernt, vi avsäger oss alltså en hegemonisk sanning för att i ställe bli öppna för de små berättelserna och att det har betydelse vem som säger vad och varför hon/han gör det.

Rosemary Radford Ruether definierar sexism som manligt privilegium och förkörsrätt i förhållande till det kvinnliga. Den här traditionen har sina rötter i en förtrycks- och befrielseideologi som finns och funnits i alla historiska områden, också inom kyrkan och teologin. Enligt det här blir den feministiska teologins uppgift att främja kvinnans fulla mänsklighet som Guds avbild. Ruether menar att kristendomen i sig i den bibliska traditionen har en ideologi som stärker och för fram kvinnans jämlika ställning som Guds avbild och som ger henne en fullständig personifiering i Kristus. Också i Jesu budskap finns tydlig kritik mot religiösa och sociala hiearkier. Enligt de här normerna finns det ingen grund för ett patriarkalt system som kränker kvinnor. Ruether ser det som den feministiska teologins uppgift att skapa ett nytt språk och en ny symbolik, som inte kan gå i det nu rådande systemets tjänst, utan ett språk som vårdar och helar, ett språk som är inklusivt.

Endel säger att könet inte har någon betydelse, utom när det gäller den biologiska arbetsfördelningen när det gäller att föra släktet vidare. Andra säger att könet är den kategori som är det den första och största skillnaden som kategori är nödvändig och genom vilket vi förstår oss själva och vår omvärld.

Om man accepterar och utgår ifrån att kvinnan (både som kategori och som individ) varit förtryckt genom historien och att det fortfarande finns en bit kvar till verklig jämlikhet både när det gäller "real life" och teologiska spörsmål fast ingen egentligen skulle vilja ha det så längre (eller..?) så kommer vi ju till det att vad kan man göra åt saken. Kan postmodern teologi eller postmodern feminiskt teologi bidra med något utgående från ett befrielseperspektiv?

Den postmoderna ideologin och teologin är allierade i det, att förnuftet ses som bara en av människans egenskaper, inte som det enda rätta och avgörande, såsom det moderna tänkandets rationalitet utgått ifrån. Men vad är då Förnuftet? Manlig rationalitet? Kvinnlig visdom? Märker ni hur lätt man kommer in i de här dualistiska kategoriseringarna! Kanske vi kunde låna lite från psykologivetenskapen här, man kan se en postkognitiv diskurs där man talar om skickligt tänkande ("skillfull thinking") där känsla och förnuft ska vara i balans för att resultatet ska bli optimalt.

Det blev kanske inte riktigt klart vad min poäng med den här bloggen var, men nu ska den här kvinnan gå och hänga upp tvätten och inte alls tycka att hon gör det för att hon är kvinna utan för att det är nödvändigt för att kläderna ska torka och att mannen skulle ha gjort det om hon inte skickat iväg honom med barnen för att hon skulle få förverkliga sig själv. Modernt eller postmodernt? Avgör själv ;).

Hauerwas och kyrkan

Försökte sätta mej in i Hauerwas sätt att tänka och fastnade för hans syn på kyrkan. Hauerwas utgår ifrån att Gud styr världen genom kärlek och förlåtelse och därför är kärlek och förlåtelse en verklig möjlighet i denna värld. Frälsningen ser Hauerwas som en historiskt och socialt förmedlad alternativ berättelse och praktik: och det är detta som är kyrkan enligt Hauerwas. Han är också kritisk mot privatiserade former av kristendom, eller att det skulle finnas föreställningar om individens frälsning som kunde ses separerade från Guds handlande i och genom kyrkan. Det är följdakligen kyrkans berättelse, förkroppsligad, som ger redskap för att förstå och beskriva den värld kyrkan lever i.

Det här låter nog postmodernt i mina öron. Här erbjuds ett alternativ för att förstå kyrkan utgående från kyrkans egen logik. Jag tror jag börjar ha en aning om nu vad som ligger bakom idén att den postmoderna ideologin kunde ge teologin ny tyngd.

kön och sexualitet

Fortsätter här ännu lite med Sarah Coakley, sen får jag nog lov att lämna henne och försöka hitta någon annan kvinna ur kursmaterialet ;).

I intervjun påstår Coakley att alla stora polemiska och problematiska frågor inom kristna kyrkan har handlat om sexualitet. Tänk bara med början från syndafallets skam över nakenheten till senare frågor kring celibat, homosexualitet, feminism och kvinnliga präster. Här kommer jag att tänka på en kolumn som prästen Maria Sundblom-Lindberg skrev om hur hon blivit bemött i sitt ämbete när hon var gravid, en person hade ifrågasatt hennes trovärdighet som präst, eftersom man nog såg vad hon hade haft för sig i sängkammaren... Coakley talar här om det problematiska eros, och berättar hur det också när man befinner sig i tyst, meditativ bön dyker upp sexuella tankar. "There is much neglected 'erotic' visdom there which our post-Freudian culture has simply outlooked."

Coakley hävdar utgående från detta, att lust (desire) är en mera grundläggande kategori än kön, eftersom lusten är det som på ett grundläggande sätt förklarar vår kontakt med det gudomliga. Coakley säger att "I see God as a desiring God who implants in our created nature a sexual desire that is the clue knit into our created nature a sexual desire that is the clue knit into our nature to remind us of our deep dependence on God."

Kan man tänka sig att postmodern teologi kunde föra med sig en förändrad syn på kön och sexualitet inom kyrkan?

Om att systematiskt utsätta sig...

Kollade in intervjun med Sarah Coakley, som finns i kursmaterialet. Coakley var redan som barn övertygad om att hon ville bli teolog och i intervjun berättar hon om sin väg mot den syn hon har på systematisk teologi. Hon är förstås beläst teoretisk, men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Speciellt för Coakley är att hon betonar bönens, och då speciellt den tysta bönens, betydelse för hur hon fått svar på och ökad förståelse för de dogmatiska doktrinerna inom kristendomen, som treenigheten och det kristologiska problemet. Hon säger, att när hon gav sig hän åt bönen var det som ett äventyr som förändrade allt för henne. Coakley hänvisar till Paulus´ord i Rom 8:26 ”…vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord.”

Coakley säger, att om man regelbundet och avsiktligen utsätter sig för någon form av berövande (eng.: ”disposession”), så understryker det och så småningom förändrar det allt som hämtar något från det som är dess källa, med andra ord börjar man se allting i ett nytt ljus. Med källa menar Coakley här det gudomliga, det andliga (”eng.: ”divine”). I den tysta bönen är man enligt Coakley speciellt utelämnad och ”berövad” det världsliga och det rationellas pansar som förhindrar en verklig kontakt med det gudomliga, om jag har förstått henne rätt.

Jag vill här dra en parallell till det som Patrik bloggade om Milbanks tes 13, nämligen hans slutsats att: ”Tanken är antagligen att vi genom att öva oss att föreställa oss möjligheten till gemenskap som fred blir kapabla att leva så.” Parallellen ligger här i gudstjänsten; liturgin och nattvarden, som gemenskapen, som man också systematiskt behöver regelbundet och systematiskt utsätta sig för att innebörden ska bli klar. För Coakley var det bönen som var den tydliggörande upplevelsen som blev till en del av hennes historia och verklighet från vilken hon ser på teologin. Postmodernt eller hur?!

Ska ännu återkomma till Coakley, blir ännu kvar lite i funderingarna kring hennes syn på kön, gudomlighet och sexualitet.

Kollade in Sarah Coakleys text "Is there a future for gender and teologi". Det var ett tankeväckande inlägg i diskussionen om postmodernitet och kön, här specifikt ur en teologisk synvinkel. Hon menar skarpt, att den sekulära feministiska diskussionen inte har så mycket att ge den teologiska synvinkeln på kön. Coakley säger, att endast systematisk teologi "(of a particular sort) can effectively respond to the rightful critiques that gender studies and political and liberation theology have laid at this door." Enligt Coakley är kön relevant för systematisk teologi eftersom "Not only is divine desire more fundamental than human sexual desire, because it is its ultimate incubus, sourse and refiner, but also, that same divine desire is more fundamental than gender" Svaret på "gender-gåtan" ligger i en "desiring, trinitarian God."

Coakley för fram, om jag förstod saken rätt, att utgående från hennes sätt att se på gud och det gudomliga så är det i och genom bönen där förståelsen för Gud finns. Genom bönen kan människan uppnå ett helhetsmässigt begrundande tillstånd där det är möjligt att söka kunskap om om tala till Gud och tala om gud: "contemplation is the unique, and wholly sui generis, task of seeking to know, and speak of God."

Sarah Coakleys tankar känns fräscha på något sätt, det känns intressant att hon betonar den fysiska dimensionen av kontakten med det trancedenta. Det är en dimension som det kanske kan vara lite genant att diskutera om man vill verka saklig i en modern värld, men som kanske är mera på kommande i postmoderna diskurser...