Postmodern feministisk teologi i praktiken?

Jag har läst lite här och där, men har av olika orsaker svårt att verkligen koncentrera mej och få någonting konkret till stånd. Än är det det ena och sen kommer det andra... Det har varit lite väl höga krav på multitasking och kaosmanagement den senaste tiden för den här heltidsarbetande tvåbarnsmamman som borde sköta hemmet, fostra barnen, vårda parrelationen, vara kreativ och inspirerande på jobbet, bedömma studentskrivningar, ta anvar i viktiga frågor i kommunen, stöda vännerna, skriva blogg.... Sova...? Nu har jag skickat iväg barnen och deras far till svärmor, så om jag låter tvättmaskinen snurra i bakgrunden så kanske jag kan idka lite intellektuell verksamhet samtidigt...

Inte helt osökt har mina tankar då sökt sig till synen på kvinnan och kvinnans roll i teologin, för att nu göra ett försök att hålla mig till ämnet ;). Grace Jantzen för in diskussionen på en postmodern feminism som ska sträva efter att förbättra kvinnans ställning i både samhälle och teologi. Jantzen (och andra också) menar, att den traditionella västerländska religionsfilosofin domineras till största delen av män och för fram det som passar för den traditionalistisk eliten som består av vita, västerländska män. Nåja, det här börjar kanske låta som en kliché inom feministisk diskussion vid det här laget. Inget nytt i den diskussionen, men bara för att vi har hört det förut (och någon kanske inte längre skulle orka höra det) så betyder det väl inte att det inte skulle ligga någonting i det. Jantzen ifrågasätter det modernas universella rationalitet och fäster framför allt uppmärksamheten på den sociala och kulturella kontextens betydelse för all information. Det här börjar ju låta postmodernt, vi avsäger oss alltså en hegemonisk sanning för att i ställe bli öppna för de små berättelserna och att det har betydelse vem som säger vad och varför hon/han gör det.

Rosemary Radford Ruether definierar sexism som manligt privilegium och förkörsrätt i förhållande till det kvinnliga. Den här traditionen har sina rötter i en förtrycks- och befrielseideologi som finns och funnits i alla historiska områden, också inom kyrkan och teologin. Enligt det här blir den feministiska teologins uppgift att främja kvinnans fulla mänsklighet som Guds avbild. Ruether menar att kristendomen i sig i den bibliska traditionen har en ideologi som stärker och för fram kvinnans jämlika ställning som Guds avbild och som ger henne en fullständig personifiering i Kristus. Också i Jesu budskap finns tydlig kritik mot religiösa och sociala hiearkier. Enligt de här normerna finns det ingen grund för ett patriarkalt system som kränker kvinnor. Ruether ser det som den feministiska teologins uppgift att skapa ett nytt språk och en ny symbolik, som inte kan gå i det nu rådande systemets tjänst, utan ett språk som vårdar och helar, ett språk som är inklusivt.

Endel säger att könet inte har någon betydelse, utom när det gäller den biologiska arbetsfördelningen när det gäller att föra släktet vidare. Andra säger att könet är den kategori som är det den första och största skillnaden som kategori är nödvändig och genom vilket vi förstår oss själva och vår omvärld.

Om man accepterar och utgår ifrån att kvinnan (både som kategori och som individ) varit förtryckt genom historien och att det fortfarande finns en bit kvar till verklig jämlikhet både när det gäller "real life" och teologiska spörsmål fast ingen egentligen skulle vilja ha det så längre (eller..?) så kommer vi ju till det att vad kan man göra åt saken. Kan postmodern teologi eller postmodern feminiskt teologi bidra med något utgående från ett befrielseperspektiv?

Den postmoderna ideologin och teologin är allierade i det, att förnuftet ses som bara en av människans egenskaper, inte som det enda rätta och avgörande, såsom det moderna tänkandets rationalitet utgått ifrån. Men vad är då Förnuftet? Manlig rationalitet? Kvinnlig visdom? Märker ni hur lätt man kommer in i de här dualistiska kategoriseringarna! Kanske vi kunde låna lite från psykologivetenskapen här, man kan se en postkognitiv diskurs där man talar om skickligt tänkande ("skillfull thinking") där känsla och förnuft ska vara i balans för att resultatet ska bli optimalt.

Det blev kanske inte riktigt klart vad min poäng med den här bloggen var, men nu ska den här kvinnan gå och hänga upp tvätten och inte alls tycka att hon gör det för att hon är kvinna utan för att det är nödvändigt för att kläderna ska torka och att mannen skulle ha gjort det om hon inte skickat iväg honom med barnen för att hon skulle få förverkliga sig själv. Modernt eller postmodernt? Avgör själv ;).