Postmodern teologi.. Hä? var kommentaren från mina underbara, väldigt bildade och kunniga kolleger när jag försökte förklara varför jag satt med Oxford dictionary och engelsk-svensk ordbok och surfade på olika teologibloggar på håltimmen. Bäst att lite klargöra begreppen så jag vet vad jag håller på med…

Det sägs alltså att vi lever i en brytningstid mellan det moderna och det postmoderna (eller senmoderna). Postmodernitet kan ses som misstro mot metaberättelserna (som typ ”koti, uskonta ja isänmaa….”) eller som ett slags kunskapsrelativism. Religionens stora berättelser och etiska förhållningssätt fungerar inte lika själklart i ett sekulariserat samhälle där gemensamma ideal saknas.

I det förmoderna samhället (fram till 1500-1600 talet?) hade man en teocentrisk världsbild, Gud hade skapat människan. I det moderna samhället rådde en antropocentrisk syn, med en stor tilltro till vetenskapen och vetenskapens möjlighet till objektiv sanning. I en postmodern värld funderar människan på om hon klarar sitt ansvar och individen skapar sig själv på olika arenor. Man lever i en förändringskultur – vetenskapen har blivit relativiserad och sanningarna perspektivberoende. Är objektiv sanning överhuvudtaget möjlig? Samhället har gått från universell (religiös eller human) etik till lokala förhandlingar i global kontext. Demokratin upplever en kris och nationalstaten eroderar. I en värld där frågetecknet är vår vandringsstav är vi hänvisade till oss själva – till välsignelse och till förbannelse…

De diskurser som äger rum under vad man kan kalla postmodern teologi verkar ta fasta på teologins utveckling inom olika viktiga inriktningar med frågeställningar kring både metodmässiga och innehållsmässiga val. Perspektivvalet blir viktigt vid frågor som gudsbild, människosyn, frälsningsfrågor – teologins sätt att möta utmaningarna i den postmoderna världen som inte förlitar sig på De Stora Sanningarna.

Det var det här jag kom fram till efter hjärngymnastiken vid datorn. Fortsättning följer efter nästa sitz;)