Om att systematiskt utsätta sig...

Kollade in intervjun med Sarah Coakley, som finns i kursmaterialet. Coakley var redan som barn övertygad om att hon ville bli teolog och i intervjun berättar hon om sin väg mot den syn hon har på systematisk teologi. Hon är förstås beläst teoretisk, men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Speciellt för Coakley är att hon betonar bönens, och då speciellt den tysta bönens, betydelse för hur hon fått svar på och ökad förståelse för de dogmatiska doktrinerna inom kristendomen, som treenigheten och det kristologiska problemet. Hon säger, att när hon gav sig hän åt bönen var det som ett äventyr som förändrade allt för henne. Coakley hänvisar till Paulus´ord i Rom 8:26 ”…vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord.”

Coakley säger, att om man regelbundet och avsiktligen utsätter sig för någon form av berövande (eng.: ”disposession”), så understryker det och så småningom förändrar det allt som hämtar något från det som är dess källa, med andra ord börjar man se allting i ett nytt ljus. Med källa menar Coakley här det gudomliga, det andliga (”eng.: ”divine”). I den tysta bönen är man enligt Coakley speciellt utelämnad och ”berövad” det världsliga och det rationellas pansar som förhindrar en verklig kontakt med det gudomliga, om jag har förstått henne rätt.

Jag vill här dra en parallell till det som Patrik bloggade om Milbanks tes 13, nämligen hans slutsats att: ”Tanken är antagligen att vi genom att öva oss att föreställa oss möjligheten till gemenskap som fred blir kapabla att leva så.” Parallellen ligger här i gudstjänsten; liturgin och nattvarden, som gemenskapen, som man också systematiskt behöver regelbundet och systematiskt utsätta sig för att innebörden ska bli klar. För Coakley var det bönen som var den tydliggörande upplevelsen som blev till en del av hennes historia och verklighet från vilken hon ser på teologin. Postmodernt eller hur?!

Ska ännu återkomma till Coakley, blir ännu kvar lite i funderingarna kring hennes syn på kön, gudomlighet och sexualitet.

Kollade in Sarah Coakleys text "Is there a future for gender and teologi". Det var ett tankeväckande inlägg i diskussionen om postmodernitet och kön, här specifikt ur en teologisk synvinkel. Hon menar skarpt, att den sekulära feministiska diskussionen inte har så mycket att ge den teologiska synvinkeln på kön. Coakley säger, att endast systematisk teologi "(of a particular sort) can effectively respond to the rightful critiques that gender studies and political and liberation theology have laid at this door." Enligt Coakley är kön relevant för systematisk teologi eftersom "Not only is divine desire more fundamental than human sexual desire, because it is its ultimate incubus, sourse and refiner, but also, that same divine desire is more fundamental than gender" Svaret på "gender-gåtan" ligger i en "desiring, trinitarian God."

Coakley för fram, om jag förstod saken rätt, att utgående från hennes sätt att se på gud och det gudomliga så är det i och genom bönen där förståelsen för Gud finns. Genom bönen kan människan uppnå ett helhetsmässigt begrundande tillstånd där det är möjligt att söka kunskap om om tala till Gud och tala om gud: "contemplation is the unique, and wholly sui generis, task of seeking to know, and speak of God."

Sarah Coakleys tankar känns fräscha på något sätt, det känns intressant att hon betonar den fysiska dimensionen av kontakten med det trancedenta. Det är en dimension som det kanske kan vara lite genant att diskutera om man vill verka saklig i en modern värld, men som kanske är mera på kommande i postmoderna diskurser...

Närstudiedagen

Tack Patrik och ni andra som var med för en intressant och givande närstudiedag. Genomgången av post (sen-) modern teologi och bakgrunden till postmodernismen som ideologisk rörelse var klargörande och fungerar säkert bra som grund för att ta itu närmare med kursmaterialet.

Det var mycket som väckte tankar, men här vill jag speciellt lyfta fram det fascinerande i att en tanke måste gro fram och växa för att kunna bli en idéströmning eller rådande tankesätt. Jag tar nu här sekulariseringen som exempel. Det börjar med ett litet frö som faller i bördig jordmån och så växer det upp ett annat sätt att tänka. Människans sätt att tänka förändras i och med att hennes inre scheman utvecklas. Jean Piaget talade om assimilation (när ny kunskap införlivas i befintliga scheman) och accomodation (när det inre schemat utvidgas och förändras för att kunna ta till sig ny kunskap). När sedan tillräckligt många individers inre tankescheman förändrats kan det uppstå nya ideologier som påverkar ännu fleras sätt att tänka och se på sin omvärld. Serge Moscovichi kallar dessa kollektiva tankescheman eller inre bilder för sociala representationer. Som Patrik tog upp under föreläsningen så var det under förmodern tid omöjligt att tänka sig ett sekulariserat samhälle, men i och med modernismens nya ontologier förändrades sättet att se på förhållandet mellan gud och skapelse så att dessa två börjades ses som skilda från varandra. Detta gjorde det möjligt att tänka sig aspekter av livet som inte har med religion att göra och religion som begrepp blev aktuellt, därmed också den sekulära processen.

Det här var en tanke, en blogg... funderar ännu på det där med gåva, skuld och nåd i ur olika ideologiska perspektiv, men det får bli till en annan gång ;)

Postmodern teologi.. Hä? var kommentaren från mina underbara, väldigt bildade och kunniga kolleger när jag försökte förklara varför jag satt med Oxford dictionary och engelsk-svensk ordbok och surfade på olika teologibloggar på håltimmen. Bäst att lite klargöra begreppen så jag vet vad jag håller på med…

Det sägs alltså att vi lever i en brytningstid mellan det moderna och det postmoderna (eller senmoderna). Postmodernitet kan ses som misstro mot metaberättelserna (som typ ”koti, uskonta ja isänmaa….”) eller som ett slags kunskapsrelativism. Religionens stora berättelser och etiska förhållningssätt fungerar inte lika själklart i ett sekulariserat samhälle där gemensamma ideal saknas.

I det förmoderna samhället (fram till 1500-1600 talet?) hade man en teocentrisk världsbild, Gud hade skapat människan. I det moderna samhället rådde en antropocentrisk syn, med en stor tilltro till vetenskapen och vetenskapens möjlighet till objektiv sanning. I en postmodern värld funderar människan på om hon klarar sitt ansvar och individen skapar sig själv på olika arenor. Man lever i en förändringskultur – vetenskapen har blivit relativiserad och sanningarna perspektivberoende. Är objektiv sanning överhuvudtaget möjlig? Samhället har gått från universell (religiös eller human) etik till lokala förhandlingar i global kontext. Demokratin upplever en kris och nationalstaten eroderar. I en värld där frågetecknet är vår vandringsstav är vi hänvisade till oss själva – till välsignelse och till förbannelse…

De diskurser som äger rum under vad man kan kalla postmodern teologi verkar ta fasta på teologins utveckling inom olika viktiga inriktningar med frågeställningar kring både metodmässiga och innehållsmässiga val. Perspektivvalet blir viktigt vid frågor som gudsbild, människosyn, frälsningsfrågor – teologins sätt att möta utmaningarna i den postmoderna världen som inte förlitar sig på De Stora Sanningarna.

Det var det här jag kom fram till efter hjärngymnastiken vid datorn. Fortsättning följer efter nästa sitz;)