Något lite om vetenskap, eller så inte...

Surfade lite omkring i de bloggar som finns angivna i kursmaterialet. Målet var att försöka hitta några trender i diskussionen och försöka sammanfatta dem, men jag märkte snabbt att det finns lite för många olika diskurser att följa med så det projektet var lite för omfattande för tillfället. Intressant var det ändå att se, att man lärt sig en del under kursens gång. Teoretikernas namn som hoppade fram här och där var ju bekanta, och likaså många av de tankar som diskuterades.

Sen kom jag in på http://itself.wordpress.com (an und fur sich) och fastnade för rubriken No One Is Afraid Of Big Bad Science (When It Agrees With Them), skrivet av Alex den 4 april 2010. I sin blogg kritiserar han (?) den sekulära diskussionen av teologi, och för fram att teologi ska diskuteras utgående från sin egen logik, liksom även andra postmoderna teologer fört fram, som vi sett under kursens gång. Nu ska jag försöka hålla mej till en tanke per blogg-logiken, så för närmare granskning kommer här Alex´ konklusion till sin egen rubrik:

” The move is that one’s political commitments, or metaphysics, are supported by the findings of science and this seems problematic – it often seems to simply reduce to giving rhetorical weight to your thought. This is also Scruton’s move, in that his pro-religious commitments are shown by Girard to be founded on something substantial. And it is also the mirror image of the thesis of his Gifford lectures. In a negative version of the same thesis, science, particularly in popular mode, gives the opposite conclusions to one’s social ideas and hence must be wrong. “

Det handlar lite om att plocka russinen ur kakan. När man hittar en teori som passar, så sväljer man den. Annars får det vara. Kritiken gäller här också teologerna själva. Varning för risken, att man väljer (och sväljer) det ur den sekulära vetenskapens skattkammare som stöder den egna teorin eller övertygelsen.

Hmm, hur bygga upp en vetenskaplig diskussion om teologi så man beaktar den postmoderna kritiken av vetenskapstron och utgår från disciplinens egen logik utan att det blir cirkelslutsatser (finskans kehäpäätelmä är bättre ord här) av det hela?

dekonstruktion och kommunikation

Det är alldeles för länge sen jag sedan skrev, samvetet har knorrat redan länge, så efter att ha läst igenom de senaste intressanta inläggen på era andras bloggar tog jag itu med Chip Morningstar (kan karln heta så på riktigt faktiskt eller borde jag försöka dekonstruera hans namn?) och hans underbart humoristiskt skrivna bidrag om dekonstruktion. Det är han som har exemplet med JFK och homosexualiteten.

Kommunikation är viktigt. När vi har något att klaga om vare sig det gäller på arbetsplatsen eller hemma, så är det ofta i kommunikationen det brister. Vi har inte förstått varandra rätt, vi har inte sagt det vi menat, utan kanske det vi trodde den andra ville höra och så slutar det med att någon är missförstådd eller åtminstone besviken.

Chip Morningstar kritiserar den akademiska världen för att gömma sig bakom ordkonstruktioner, som man ibland (med avsikt?) gör så mångtydiga som möjligt, kanske för att inte behöva stå för det man säger. Och blir blir dialogen för svår så hittar man på något nytt begrepp att gömma sig bakom... Nåja, han polemiserar och provoserar förstås, men det ligger något i detta, att prata är lätt men att föra dialog är svårt. Oberoende av vem vi diskuterar med, är det oss själva, grannen, chefen, partnern eller Gud.

Ord är viktiga. När ett ord blivit "förstört" och fått dåliga konotationer så vill vi hitta på något annat i stället. Så Brunbergs negerkyssar blir bara Brunbergs kyssar eller chokladöverdragna skumbollar. Ändrar det då på någonting om vi kan använda ett nytt ord? Kanske, vi kommer ifrån något som vi såg som sanning men som kanske inte var det.

Dekonstruktionen kan hjälpa oss att tänka i nya banor, se andra diskurser än de helt uppenbara. Ge insikter. Öka förståelsen. Det är väl bra? Men om det blir dekonstruktion bara för dekonstruktionens skull?

Lisa Ekdal sjunger "En gång såg jag sanningen i vitögat, då vände jag om och sprang hem. En gång såg jag sanningen i vitögat och aldrig vill jag se honom igen..."

Det här blev väl än en gång mera kryptiskt än klart, men inte ens Chip Morningstar skulle väl kunna kalla den här bloggen för alltför akademisk...